För exakt en vecka sedan ...

Absolut en klicka-på-bild.

... strosar vi en kväll omkring i Temple-Bar-området i Dublin .., och plötsligt hör vi levande musik .., någon slags klezmervariant och vi stannar till och lyssnar och jag rotar i plånboken och hittar ett euromynt som jag lägger i ett öppet fiolfodral.

Det är bara så sanslöst härligt och man blir sååå glad och sprallycklig av dom här ystra musikanterna!

Mer av den sorten finns här.

Och jepp, jag ä l s k a r den här musiken!

Viktigit meddelande ... kanske.

Lägg märke till raden längst ner.

Sånt tycker jag om.

Också en önskan ...

Tidig morgon i Westport.

Nästan alldeles tyst är det i den lilla staden.

Frostnypigt i luften.

(Om ni klickar upp bilden kan ni se dom underliga skorstenarna ....)

Och så mötte vi ...

... mr Larkin under vårt besök i Dublin.

På gågatan i Galway ...

Martin till vänster och Owen till höger.

... ska jag ta en bild av övervakningskamera och jag står där och riktar objektivet mot husväggen och när jag är klar, ser jag två unga pojkar som ivrigt studerar mina förehavanden och våra blickar möts och jag grips av en slags känsla av att dom här gossarna gärna vill hamna på bild?

Så jag frågar om dom möjligen ...?

Det vill dom.

Det vill dom v e r k l i g e n!

Pojkarna frågar upphetsat om bilden kommer att hamna i en tidning .., är det verkligen möjligt .., och jag säger att nej inte alls, jag är ju bara en vanlig turist och så ber dom att få titta på displayen och dom tittar och tittar och skrattar och säger att åååå, vad läckert ., fatta så snygga vi blev ..!

Intill pojkarna står deras mamma och så lillasyster som sitter i vagnen.

"Ja, hon är sjuk .., vi har åkt tåg hit till sjukhuset ...", förklarar mamman.

Och pojkarna vill kolla bilden ännu en gång och jag säger att om dom vill, så kan jag skicka var sin bild till dem och från ryggsäcken tar jag upp min blå almanacka för att skriva ned adressen till deras mamma, för det är till henne jag ska adressera kuvertet, säger dom.

Kvinnan lånar min penna och skriver sakta och väldigt smått:

" Mrs Philomenia Maughan ..., Culmore, Swinford ..., C - 6 Mayo ..., Ireland".

Just så.


/ Och om någon i hela sitt liv har drömt om att få se hur den nedlagda järnvägsstationen i just Swinford såg ut .., ja, men tänk .., då behöver ni inte grunna längre över den saken! Det har jag fixat! Här, här kan ni se den!

I antikvitetsaffären ...

En av dagarna i Dublin, då, när vi nästan inte gör annat än promenerar och promenerar, slinker vi in i en antikvetsaffär som är till brädden fylld med de allra mest underbara gamla saker!

Där finns snirkliga svärd och gamla lampor och där finns precis hur mycket som helst som jag gärna skulle vilja ta med mig hem.

Innehavaren visar sig vara en gammal man som säkert är närmare åttio år och han har rosslig andning och faktiskt låter det som om hans sista stund är kommen.

I en liten vrå längst inne i affären finns ett matbord och där har mannen gjort sig några smörgåsar som ligger på en asiett.



Det är kyligt där inne, men en ynkligt liten, liten brasa brinner i det som ska likna en öppen-spis.



Överallt trängs prylar av alla de möjliga och omöjliga slag!
Det är ganska dyrt eller rejält dyrt, men åååå, vad man blir köpsugen!

Mannen pysslar för sig själv .., rosslar och pysslar .., och jag säger till pensionatsvärden att den mannen måste ju vara förfärligt sjuk?



Utanför butiksdörren .,. ser det ut så här.

Hotell Castlecourt i Westport ..

Vi nästan dånade när vi öppnade dörren till hotellrummet!

För 350 svenska kronor per person blev detta vårt .., plus ett stort, härligt badrum .., två fåtöljer och ett litet runt bord framför fönstret ., strykbräda och strykjärn .., tv förstås .., och så frukost morgonen därpå!

"Men .., ska vi inte ligga i samma säng ...?!!" utbrast pensionatsvärden besviket.

"Nä, aldrig i livet! Jag har så smal säng hemma i Ystad och tänk, nästan en dubbelsäng för sig själv, det är ju rena drömmen!" svarade jag lyckligt.

Den till vänster blev min.

Efter en stund sträckte jag ut handen och sa att om han ville .., kunde han ju få hålla min hand .., ja, som tröst.

Så där värst glad blev han nu inte.

Jag vet inte vad han hade väntat sig ....

(Och till läsare som förfäras över bloggmadamens bristande romantiska ådra, vill jag bara säga .. pensionatsvärden har minsann ångervecka/månad/år! )

Connemara ...

Överallt ser vi får!

Blå,- och rödsprayade får som kommer spankulerande mitt på vägen eller vid-sidan-av och som galant flyttar sig just som bilen passerar!

Ibland stannar vi till.

Vi säger att detta är det vackraste av vackra och jag vill flytta till Irland och bo just där och ha hund och katt och får och hyra ut rum och elda med ved och jag ringer min chef och säger att han ska stryka mig från schemat och han bara skrattar.

Hos antikhandlaren ...

Kväll i Dublin ...

I tidningsstället ...

Mr Bond, som pryder tidningsomslaget längst till höger, honom såg vi på biografen Savoy i Dublin.

En stooor, härlig biograf som påminde lite om Forum hemma i Malå!

Om filmen var bra?

Nej. Bara en massa actionklipp i våldsamma närbilder och korta, korta sekvenser.

Men Daniel Craig som Bond, ja, det säger jag bara .., han går minsann inte av för hackor.

Utsikt från hotellrummet på Mercer Street.

Vackert?

Nää.

Mer som kargt .., inte det minsta inställsamt.


(Och ser man på ....! Är där inte en blå gardin i fönstret uppe till vänster!!
Här bor uppenbarligen någon som helt uppenbart bryter mot gardinlagen!)

Pittoreskt?

Nej, inte det heller.

Men väldigt mänskligt.

Och tänk, jag tyckte så mycket om det!

"Jämna pengar, tack ..!"

Vi åker dubbeldäckare och kan titta ut över stan.

Ska man åka buss i Dublin, får man se till att ha jämna pengar, för man får inget tillbaka i växel.

Chauffören sitter i en liten inplastad/glasad kur för sig och man stoppar mynten (ofta 1.5 euro) i en myntapparat och lägger du i mer än vad resan kostar, så kan du vinka adjö till överskottet, det kommer inte till dig i alla fall.

Sådant är bra att veta innan man åker.

Se till att ha gott om småväxel i fickan!

På anslagstavlan ..

Glädje ...

Sista dagen i Dublin, det är lördageftermiddag, promenerar vi omkring i timmar!!

Mellan varven tar vi igen oss på ett café och som här, på en lokal pub.

Intill fönstret mot gatan sitter ett sällskap unga män .., och sällan eller aldrig har jag hört så många gapskratt som från det bordet!

Hejdlösa skrattsalvor!

Så mycket glädje!

Och smöret ...

... till morgonbrödet på hotellet, var i n t e av det danska märket Lurpak.

Nej.

Här är det Connacht Gold Butter.

Just det!

Ser ni något skräp på gatan?

Nej, inte det minsta lilla papper!

Där fanns skyltar som berättade/varnade om höga bötesbelopp för den som skräpar ner och där var andra anslag där det påpekades vilken usling den är som kastar papper eller tuggummin omkring sig.

Fantastiskt rent var det!

Uppe till höger på bilden skymtar den himla trevliga reskamraten med sin röda ryggsäck: ja, självaste Pensionatsvärden som spatserar där iförd sin nyligen inköpta Arran-tröja av renaste ull.
(Typ fiskartröja .. jag såg en som skulle passa honom som hand i handske i en butik i Galway och han gick in och köpte .., nä, inte den .., en helt annan tröja...!)

I köttaffären ...

Inte för sitt liv kunde pensionatsvärden begripa varför jag nödvändigtvis ville titta in i den här lilla butiken, men jag visste precis på pricken varför!

Det kanske är någon slags yrkesskada, det här att jag tycker att det är så himla roligt att kolla hur det ser ut i andra affärer .., att se på skyltarna och hur dom har lagt upp varorna?

I såna här butiker finns oftast drösvis med yrkesstolthet!



Vilken yrkesskicklighet!
Titta, så outsägligt fint skyltat!
I Sverige tror jag absolut inte att du får blanda grönsaker med kött så här som på bilden, då kan vi stackars oskyddade kunder få i oss baciller och falla döda till marken.
Tror Livsmedelsverket.
Inte heller skulle mannen som skär upp kött på den övre bilden få stå där utan plasthandskar på sina händer.
Det är ju rent förunderligt att irländarna öht är vid liv, så många hälsofaror som uppenbaras bara i köttaffären!
Måtte inte Ansvariga Tjänstemän från Sverige titta in i dylika affärer, då åker nog deras blodtryck i höjden.

(Ja .. och så var det det där med klickandet ...)



Potatis av alla de slag finns även hos oss på Ica numera.
Så även på Irland.

Man kan fråga sig ..

... vad det är som gör att jag faller pladask för äldre farbröder med keps, såna som mannen på bilden?

Ser ni honom?

Han står där i närheten av torget i Galway, alldeles mitt emot biluthyrningsfirman där vi nyss hade återlämnat nycklen .,. där står han och tycks studera några cyklar som inte syns på bilden.

Ja, vad är det som gör att tycker så mycket om dom här männen?

Kanske att dom utstrålar någon slags trygghet?

Såg min pappa ut sån?

Nej, inte alls.

Det är som nån slags Hem-till-gården-män det där.

Och jag stod där en stund med kameran och tvekade om jag skulle våga gå fram och fråga om en närbild, men jag vågade inte .., jag lyckades inte fånga modet.

Nu ångrar jag mig.


(Om ni klickar på bilden så kanske ni förstår lite mera ...)

Lagar hit och dit ...

Det fanns en hel del saker som vi tyckte var egendomliga eller i alla fall .., lite annorlunda, mot för hemma i Sverige.
Vi såg t.ex. mängder med övervakningskameror på offentliga platser.


Kranarna. Hot and Cold.

Och så var det förstås det här med vattenkranarna (att där inte fanns engreppsblandare) för varmt och kallt vatten och som påminde mig om när man var liten och vi hade det just på dxet viset hemma och hur pappa först fyllde upp handfatet med vatten från båda kranarna, så där så att det skulle bli lagom varmt när han tvättade sig



Att gatorna var så otroligt befriade från skräp, det tänkte vi också på och häpnade över ..., och sist av allt .., att det tycks finnas en lag på Irland som säger att ingen människa får ha annat än vita gardiner, i alla fall i alla fönster ut mot gatan!

Precis överallt såg vi vita gardiner i tunn spets!!

Och en annan sak .. inte var det väl underligt att jag kände mig hemma?
Så här ser nästan husen ut på min innergård i Ystad!

Vägen västerut ...

"Ta till höger .., mot Louisburgh, just det ...!
Nu är vi rätt på det!" säger jag, men det visste ju pv redan innan.



Och vi kör i några kilometer och sedan blir det tvärstopp!



Det är så vackert så man kan inte ta in det.
(Åtminstone bör den här bilden vara klickbar ...)

"Men hur ska det här gå ...? Vi kommer aldrig att hinna till Galway och tåget i tid!" säger vi.

Och vi lämnar bilen vid trottoaren och går till vattnet och allt är bara s t i l l a.

Molly Malone på Grafton Street.

Sjung med om ni vill ...!

"In Dublin's fair city,
where the girls are so pretty,
I first set my eyes on sweet Molly Malone,

As she wheeled her wheel-barrow,
Through streets broad and narrow,
Crying, "Cockles and mussels, alive alive oh!"

"Alive-a-live-oh,
Alive-a-live-oh",
Crying "Cockles and mussels, alive alive oh".

She was a fishmonger,
And sure 'twas no wonder,
For so were her father and mother before,

And they each wheeled their barrow,
Through streets broad and narrow,
Crying, "Cockles and mussels, alive, alive oh!"

(chorus)

She died of a fever,
And no one could save her,
And that was the end of sweet Molly Malone.

Now her ghost wheels her barrow,
Through streets broad and narrow,
Crying, "Cockles and mussels, alive, alive oh!"



Och jag tillhör den där gammalmodiga och enjängda skaran av människor, som faktiskt tycker att statyer gärna får se ut just så här ...!



Titta! Musslorna .., så verkliga, så verkliga!



Och i botten ligger fiskarna ...



Kärran som hon släpar på.

Skulptören heter Jeanne Rynhart.

Tidningsstället ...

... och just idag lär nog rubrikerna handla om det amerikanska presidentvalet.

Vissa bilder från Irland ...

... tog jag med tanke på bloggvännerna.

Yogaskylten fick mig förstås att omgående tänka på maria-i-oslo, som nu och då kommenterar här.



Och så kom den här bilden till min inkorg, från just yogamadamen.

Kväller ...

Första hotellnatten på Mercer Hotel nära den stora parken S:t Stephens Green.

En underbart ljuvlig säng med en prinsessan-på-ärten-madrass!

Vänstertrafik ...

Vägen från Galway till Westport går rakt norrut och sedan västerut, mot Atlanten till.

Det här, mina vänner, är en 100-väg på Irland.

Noll vägren.

Smalt och slingrigt.



På morgonen .. på väg från Westport till Louiseburg .., kör vi fel.
Vid huset till vänster på bilden vänder vi, och så blir allt bra.



Mitt i alltihopa kommer ett får eller flera spatserande i godan ro.
Lugnt och stillsamt.
Ingen brådska här inte.



Och så här kan utsikten från bilen vara,

om man är på väg till underbara ... Connemara.

(Obs. rimmet! Och om man klickar på bilden ., förstår man varför Irland kallas för Den Gröna Ön.)

S:t Stephen´s Green ..

En stor, härlig park inte långt från hotell Mercer där vi bodde de två första nätterna.

En park med massor med gröna ytor och vackra träd och skulpturer.

Och träden som speglar sig i vattnet.

Torsdagkväll i Westport, Irland.

Vi är ute på promenad och letar efter någonstans att äta och plötsligt kommer en bil körande i sakta mak och i bilen ligger en snirklig kista.

Där bakom går begravningsföljet.

Alldeles tysta är dom.

Vuxna och barn.

Finklädda.

Och där står vi och tänker att detta verkligen är att "följa någon hela den sista biten".

Ungefär så.


(Annat att lägga märka till. Fasdadbelysningen på det stora huset .., och gatlyktorna!)

Brödförsäljerska ...

Gatubilder från Dublin.

(Alla bilder är klickbara! Halleluja!)

Överallt .., och då menar jag verkligen ÖVERALLT, finns pubar!



För att inte tala om mängder av bussar!

Det är hoppa-på-turist-bussar som kör en viss slinga där du kan kliva av och på lite som du vill, (påminde om Circle Line i Sydney) .., och så alla lokalbussar!

Såna otroliga mängder med bussar!!



Och här har en buss havererat och polisen (Garda) kommer för att hjälpa till att dirigera trafiken.
Klicka gärna på bilden! Då är man nästan där ...!



Begravningsbyrån .., påminner mig om Six Feet Under, min favorit-tv-serie alla kategorier.



Vackert?
Nej, kanske inte, men tänk, att jag trivdes så gott där!



Nöjesområdet Temple Bar med kullerstensgator.
Nästan som Gamla Stan i Stockholm.



Onsdag ., det är vår andra dag i Dublin och det är isande kallt och jag fryser om tårna!
Senare på dagen ska det klarna upp .., och resten av veckan bjuder på s o l s k e n!

Rent förunderligt ...

... var det hur otroligt vackert belysta dom flesta husen var, ja, i såväl Dublin, Galway som i småbyarna!

Och aldrig har man väl tänkt på - i alla fall inte så ofta -, hur mycket rätt belysning betyder för ett hus!

Det här var nånting som vi fann verkligt t y p i s k t irländskt.

Sånt skulle v i ha!

Titta, så finurligt på de irländska tågen .., detta med att ha ett rymligt bord mellan fyra säten!

Nästan alla tycktes ha med sig matsäck .., det var kaffetermosar och läsk och färdiga mackor.

Och korsord!



Och mitt emot oss satt Mary och läste en tidning där en artikel handlade om den svenske golfaren med efternmanet Karlsson.

Irländsk postlåda ..

Överallt i Dublin eller i Galway eller kanske rentav på hela Irland, finns skyltar på två språk.
Iriska och engelska.

När de olika stationerna ropades upp på tåget till Galway, var det först på iriska (man fattar noll!) och därefter på engelska och så visas det hela på rullande textband ovanför kupédörren, precis som på Öresundstågen.


Ja, titta själva! Så enkelt är det inte!

Iriska är rena gallimatiasen och totalt obegripligt, åtminstone för en västerbottnisk bloggmadame.



Vem hade kunnat tro att Áth Cliath betyder Dublin?

Inte då jag.

Vi åker tåg och träffar Mary ...

Mary i fönstret.

På torsdagen, vår andra hela dag i Dublin, tar vi tåget från Heuston Station och ger oss av mot Galway.

Tågen är annorlunda .., där finns alltid ett rejält bord mellan fyra säten och mitt emot oss sitter en kvinna i min egen ålder och bläddrar i en tidning och mumsar på choklad.

Nästan genast sträcker hon fram chokladen och bjuder oss att smaka.

"It´s irish chocolate!" förklarar kvinnan som heter Mary och är född 1955.



Mary är Kräfta och äldst av åtta syskon.

Det är Mary, Noreen, Ann, Paddy, Austin, Sean, Sheamus och Sheela.
Alla är dom uppvuxna på västra delen av Irland och med efternamnet Creaven.

"Min pappa heter Jimmy och mamma Margareth, hon är född den 1/9", säger Mary.

"Ojdå, samma datum som pv!" säger jag då.

Och så ska jag gissa om någon av syskonen är Stenbock, som jag själv.

"Jag gissar på .., Paddy, han är nog Stenbock?" säger jag.

Då ler Mary.

Visst, precis så är det!
Hennes bror Paddy och jag själv firar födelsedag på samma datum, den femtonde januari!



Mary arbetar inom psykiatrin och har en son som också utbildar sig inom vården.
Sonen bor hemma hos henne och det fungerar alldeles utmärkt.


En egen mugg har hon med sig. Och mjölk.

Medan tåget tar sig fram genom landskapet där kossor och hästar betar i hagarna, pratar vi om våra liv.
Vi pratar om bantning, anorexia .., om självupptagenhet och hur det är att vara ung idag, vilket vi förstås inte vet så mycket om.
Vi pratar också om sammanhållning och pensionsålder.
På Irland går sjuksköterskor i pension vid 55 års ålder, alltså har Mary bara ett enda år kvar att arbeta.
Ååå, så hon längtar!

Men nu är hon på väg hem till sina föräldrar.
Varje år träffas alla syskonen hemma hos föräldrarna och så spelas det golftävling, men Mary är inte med, hon sköter mathållningen.

Det är dit hon ska nu.

Hem.

Och hon menar att vi absolut borde ta hyrbilen och ge av oss norrut .. mot Sligo, till exempel, ååå, där är så vackert! säger Mary.

Vid sista stationen innan Galway, tar hon ner sin väska från överhyllan och tackar för sig.

Ett trevligt lite möte blir det.

Varmt och gott.

Och på en indisk restaurang ...

" och jeg ken sej .. jeg elsker dig och jeg lengter efter dig!"

... möter vi Gareth och Maggie.
Eller Maggan, från Dalarna.

Så här är det.

Vi sitter och äter när jag tycker mig höra att kvinnan vid bordet intill har en slags satsmelodi som låter som min egen .., så där när jag talar engelska på västerbottensvis.

("Elisabet! Nu måste du faktiskt lägga av med den där västerbottensengelskan!" sa Kom-Vux-lärarinnan i Ystad till mig och jag tänkte att hur ska det gå till ...?)

Det är vad jag tycker, men just nånting mera blir det inte, inte förrän paret har ätit klart och betalat och passerar vårt bord, för då vänder sig kvinnan om och önskar oss en trevlig kväll och hon gör det på klingande svenska.

Aha!!

Det visar sig att kvinnan, som heter Margareta men kallas för Maggie, är uppvuxen i Dalarna, men bor i Göteborg och sällskapar med denne Garreth från Irland.

Vi pratar och pratar och till sist lämnar vi lokalen tillsammans och går till puben Temple Bar och vi får veta (någon frågar förstås ...) att paret träffades i Kosovo .., Maggie är "medical officer" och den irländske mannen (som spänner armen och leende visar att .. ja, ja, ... "irish men are strong men .., I´ve got five children!"), jo, han arbetade där som någon slags ingenjör; byggde hus och broar och vägar och sånt.

I januari ska han iväg till Tchad i Afrika.

Tänk, att det riktigt strålar om dem!
Verkligen strålar.

"Jag har lert mig att seja jag elsker dej och jeg lengter efter dej ..."! säger Gareth på nån slags vinglig, men helt begriplig svenska.

Och nu upptäcker jag att jag har förlagt allt jag skrev ned om dem!

Att Maggie är endabarn och Skorpion, tror jag mig minnas .., att Gareth var i mitten av många barn ..., kommer jag också ihåg .., och att han är Fisk.

Hur är det nu med det här lyckliga och förälskade paret?

Jo, det pendlas hejvilt mellan Sverige och Irland och Ryan Air med lågprisbiljetter, står högt i kurs hos G och M.

När jag frågar Gaereth vad han tycker bäst om hos Maggie, säger han ..., "she´s my best friend ., yes, she´s rellay my best friend!"

Maggie säger att Gareth är himla social och gladlynt.

Sååå roligt var det att träffa dem!

Mr Harry Claine

Det är när vi är på väg till Heuston järnvägsstation i Dublin, - vi ska ta en buss dit - som vi träffar Harry.

Där står vi lite frågande och funderar över vilken buss som är den rätta och vi hinner inte så mycket som att blinka, förrän den här charmige och rare mannen kommer fram och frågar om vi behöver hjälp?

Det är just vad vi behöver.

Och Harry som är supervisor eller nån slags "inspector", han står där vid busskuren och förklarar för oss och knappt har vi fått veta .., så kommer en ung man som säger sig vara "totally lost" och Harry förklarar även för honom och så kommer nästa ...., och så där håller det på.



"Så där .., gå åt det hållet ..!" säger inspector Claine.


"Jaså, du har också gott vilse ...? Ja, men hör här nu .., ta till höger där framme ...!" säger inspector Claine.

Och vi får veta att han har arbetat med samma sak i alldeles för många år, men han trivs, jo, det gör han ..., och han känner att han gör nytta.


Tycker ni inte att han ser snäll ut?
Efteråt ger jag honom en varm kram.

Jag tycker genast så otroligt mycket om honom!

Han är en glad och varm människa och har ett soligt leende med liten glugg där framme.



Och jag tänker på hur mycket det betyder detta att möta såna här människor i ett främmande land.

Och tvärtom också .., tanken på hur vi bemöter främlingar på besök i vårt land?

För mig blir Harry Claine själva inkarnationen av det allra bästa på Irland.

Så är det.

Connemara ....

Och vi parkerar bilen och kliver ut och det är alldeles, alldeles dånande tyst.
Allt som hörs är en fågel som skriker till.
Bilden är klickbar.

Tänk, att man kan vara ledig i sex hela dagar och det känns som två månader och helst vill man vrida klockan tillbaka och (även visaren på den badrumsvåg man inte har ...) och man önskar att man hade kunnat ringa till sin gotländske chef och meddela honom att "hej du .., hörrudu., vill du vara så vänlig och stryka mig från schemat och töm gärna mitt klädskåp och mina sprättknivar och dörrupplåsaren kan väl någon hämta i min lägenhet, för du förstår, vi har köpt ett gammalt hus av sten i Connemara och jo, vi ska ha bed-and-breakfast och pv ska baka valnötsbröd var morgon vid fyratiden och själv ska jag bara vara värdinna och ta emot gäster, hur många som helst från Skandinavien och kanske från andra delar av världen också ..., och utanför huset, vid grinden nära vägen, ska där förstås finnas en skylt där det står att det finns lediga rum och att vi talar svenska, men kan göra oss förstådda på engelska, tyska och danska och säkerligen norska också, ja, med allra största säkerhet n o r s k a och i alla fall kan jag räkna till tio på finska om det skulle behövas.

Och vi ska ha ulliga får utanför knuten, dom går lösa förstås ..., och en öppenspis i vardagsrummet ska där finnas så att gästerna kan sitta och bläddra i färgglada broschyrer, allt medan jag kokar kaffe och ger katterna mat och kanske finns där .., eller inte kanske, där finns förstås också en vallhund.

Allt det ska jag säga till den gotländske chefen.

Eller drömmer jag om att säga.

I stället blir det arbete från sju till fem och det är klart att det går det med.

Allt går.

Och Magnus är snäll och rar och kramar om och hälsar välkommen och jag gör allt det jag ska göra och pratar med Helene om hennes kommande resa till Skottland och lite sånt är det.

Men själva själen, den befinner sig mellan bergen i Connemara.

Just så.

Första dagen.

Intill pv sitter en irländare med sin lille son.
Nu ska dom hem till Den Gröna Ön och hälsa på släkten.


Det är måndag eftermiddag.

Avresa från Säve flygplats på Hisingen i Göteborg vid tvåtiden.

Är det t ä n k t.

Men vi får veta att ett "smärre tekniskt missöde har inträffat" och då förstår vi ju att säkert har någon av piloterna missat tiden eller glömt bort att han eller hon ska arbeta, eller rättare sagt, det är vad yngsta dottern tror, för hon har varit med förr.

Så är det nu inte.

Planet har krockat med en stor trut och med planet från Frankfurt kommer en tekniker som med ficklampa och diverse verktyg inspekterar planet och från våra sittplatser nästan längst fram, kan vi beskåda äventyret.




Och intill bloggmadamen sitter en lantbrukare från norra Skåne och hans elvaårige son.
Sonen är alldeles till sig av glädje och spänning .., ååå, det här är första gången som han befinner sig i ett flygplan och nu ska dom hälsa på pojkens storasyster som i två års tid har arbetat på Irland.



Två timmar försenade är vi vid start.
Lite trötta, men glada.



Hur lycklig är man inte över att Vara På Väg?

Att känna att Man Lever?

Dagen innan är den bästa.

Och sedan blir allt ett enda äventyr.



Snett bakom mig ...., en äldre farbror med händerna knäppta.