För exakt en vecka sedan ...

Absolut en klicka-på-bild.

... strosar vi en kväll omkring i Temple-Bar-området i Dublin .., och plötsligt hör vi levande musik .., någon slags klezmervariant och vi stannar till och lyssnar och jag rotar i plånboken och hittar ett euromynt som jag lägger i ett öppet fiolfodral.

Det är bara så sanslöst härligt och man blir sååå glad och sprallycklig av dom här ystra musikanterna!

Mer av den sorten finns här.

Och jepp, jag ä l s k a r den här musiken!

Viktigit meddelande ... kanske.

Lägg märke till raden längst ner.

Sånt tycker jag om.

Också en önskan ...

Tidig morgon i Westport.

Nästan alldeles tyst är det i den lilla staden.

Frostnypigt i luften.

(Om ni klickar upp bilden kan ni se dom underliga skorstenarna ....)

Och så mötte vi ...

... mr Larkin under vårt besök i Dublin.

På gågatan i Galway ...

Martin till vänster och Owen till höger.

... ska jag ta en bild av övervakningskamera och jag står där och riktar objektivet mot husväggen och när jag är klar, ser jag två unga pojkar som ivrigt studerar mina förehavanden och våra blickar möts och jag grips av en slags känsla av att dom här gossarna gärna vill hamna på bild?

Så jag frågar om dom möjligen ...?

Det vill dom.

Det vill dom v e r k l i g e n!

Pojkarna frågar upphetsat om bilden kommer att hamna i en tidning .., är det verkligen möjligt .., och jag säger att nej inte alls, jag är ju bara en vanlig turist och så ber dom att få titta på displayen och dom tittar och tittar och skrattar och säger att åååå, vad läckert ., fatta så snygga vi blev ..!

Intill pojkarna står deras mamma och så lillasyster som sitter i vagnen.

"Ja, hon är sjuk .., vi har åkt tåg hit till sjukhuset ...", förklarar mamman.

Och pojkarna vill kolla bilden ännu en gång och jag säger att om dom vill, så kan jag skicka var sin bild till dem och från ryggsäcken tar jag upp min blå almanacka för att skriva ned adressen till deras mamma, för det är till henne jag ska adressera kuvertet, säger dom.

Kvinnan lånar min penna och skriver sakta och väldigt smått:

" Mrs Philomenia Maughan ..., Culmore, Swinford ..., C - 6 Mayo ..., Ireland".

Just så.


/ Och om någon i hela sitt liv har drömt om att få se hur den nedlagda järnvägsstationen i just Swinford såg ut .., ja, men tänk .., då behöver ni inte grunna längre över den saken! Det har jag fixat! Här, här kan ni se den!

I antikvitetsaffären ...

En av dagarna i Dublin, då, när vi nästan inte gör annat än promenerar och promenerar, slinker vi in i en antikvetsaffär som är till brädden fylld med de allra mest underbara gamla saker!

Där finns snirkliga svärd och gamla lampor och där finns precis hur mycket som helst som jag gärna skulle vilja ta med mig hem.

Innehavaren visar sig vara en gammal man som säkert är närmare åttio år och han har rosslig andning och faktiskt låter det som om hans sista stund är kommen.

I en liten vrå längst inne i affären finns ett matbord och där har mannen gjort sig några smörgåsar som ligger på en asiett.



Det är kyligt där inne, men en ynkligt liten, liten brasa brinner i det som ska likna en öppen-spis.



Överallt trängs prylar av alla de möjliga och omöjliga slag!
Det är ganska dyrt eller rejält dyrt, men åååå, vad man blir köpsugen!

Mannen pysslar för sig själv .., rosslar och pysslar .., och jag säger till pensionatsvärden att den mannen måste ju vara förfärligt sjuk?



Utanför butiksdörren .,. ser det ut så här.

Hotell Castlecourt i Westport ..

Vi nästan dånade när vi öppnade dörren till hotellrummet!

För 350 svenska kronor per person blev detta vårt .., plus ett stort, härligt badrum .., två fåtöljer och ett litet runt bord framför fönstret ., strykbräda och strykjärn .., tv förstås .., och så frukost morgonen därpå!

"Men .., ska vi inte ligga i samma säng ...?!!" utbrast pensionatsvärden besviket.

"Nä, aldrig i livet! Jag har så smal säng hemma i Ystad och tänk, nästan en dubbelsäng för sig själv, det är ju rena drömmen!" svarade jag lyckligt.

Den till vänster blev min.

Efter en stund sträckte jag ut handen och sa att om han ville .., kunde han ju få hålla min hand .., ja, som tröst.

Så där värst glad blev han nu inte.

Jag vet inte vad han hade väntat sig ....

(Och till läsare som förfäras över bloggmadamens bristande romantiska ådra, vill jag bara säga .. pensionatsvärden har minsann ångervecka/månad/år! )

Connemara ...

Överallt ser vi får!

Blå,- och rödsprayade får som kommer spankulerande mitt på vägen eller vid-sidan-av och som galant flyttar sig just som bilen passerar!

Ibland stannar vi till.

Vi säger att detta är det vackraste av vackra och jag vill flytta till Irland och bo just där och ha hund och katt och får och hyra ut rum och elda med ved och jag ringer min chef och säger att han ska stryka mig från schemat och han bara skrattar.

Hos antikhandlaren ...

Kväll i Dublin ...

I tidningsstället ...

Mr Bond, som pryder tidningsomslaget längst till höger, honom såg vi på biografen Savoy i Dublin.

En stooor, härlig biograf som påminde lite om Forum hemma i Malå!

Om filmen var bra?

Nej. Bara en massa actionklipp i våldsamma närbilder och korta, korta sekvenser.

Men Daniel Craig som Bond, ja, det säger jag bara .., han går minsann inte av för hackor.

Utsikt från hotellrummet på Mercer Street.

Vackert?

Nää.

Mer som kargt .., inte det minsta inställsamt.


(Och ser man på ....! Är där inte en blå gardin i fönstret uppe till vänster!!
Här bor uppenbarligen någon som helt uppenbart bryter mot gardinlagen!)

Pittoreskt?

Nej, inte det heller.

Men väldigt mänskligt.

Och tänk, jag tyckte så mycket om det!

"Jämna pengar, tack ..!"

Vi åker dubbeldäckare och kan titta ut över stan.

Ska man åka buss i Dublin, får man se till att ha jämna pengar, för man får inget tillbaka i växel.

Chauffören sitter i en liten inplastad/glasad kur för sig och man stoppar mynten (ofta 1.5 euro) i en myntapparat och lägger du i mer än vad resan kostar, så kan du vinka adjö till överskottet, det kommer inte till dig i alla fall.

Sådant är bra att veta innan man åker.

Se till att ha gott om småväxel i fickan!

På anslagstavlan ..

Glädje ...

Sista dagen i Dublin, det är lördageftermiddag, promenerar vi omkring i timmar!!

Mellan varven tar vi igen oss på ett café och som här, på en lokal pub.

Intill fönstret mot gatan sitter ett sällskap unga män .., och sällan eller aldrig har jag hört så många gapskratt som från det bordet!

Hejdlösa skrattsalvor!

Så mycket glädje!

Och smöret ...

... till morgonbrödet på hotellet, var i n t e av det danska märket Lurpak.

Nej.

Här är det Connacht Gold Butter.

Just det!

Ser ni något skräp på gatan?

Nej, inte det minsta lilla papper!

Där fanns skyltar som berättade/varnade om höga bötesbelopp för den som skräpar ner och där var andra anslag där det påpekades vilken usling den är som kastar papper eller tuggummin omkring sig.

Fantastiskt rent var det!

Uppe till höger på bilden skymtar den himla trevliga reskamraten med sin röda ryggsäck: ja, självaste Pensionatsvärden som spatserar där iförd sin nyligen inköpta Arran-tröja av renaste ull.
(Typ fiskartröja .. jag såg en som skulle passa honom som hand i handske i en butik i Galway och han gick in och köpte .., nä, inte den .., en helt annan tröja...!)

I köttaffären ...

Inte för sitt liv kunde pensionatsvärden begripa varför jag nödvändigtvis ville titta in i den här lilla butiken, men jag visste precis på pricken varför!

Det kanske är någon slags yrkesskada, det här att jag tycker att det är så himla roligt att kolla hur det ser ut i andra affärer .., att se på skyltarna och hur dom har lagt upp varorna?

I såna här butiker finns oftast drösvis med yrkesstolthet!



Vilken yrkesskicklighet!
Titta, så outsägligt fint skyltat!
I Sverige tror jag absolut inte att du får blanda grönsaker med kött så här som på bilden, då kan vi stackars oskyddade kunder få i oss baciller och falla döda till marken.
Tror Livsmedelsverket.
Inte heller skulle mannen som skär upp kött på den övre bilden få stå där utan plasthandskar på sina händer.
Det är ju rent förunderligt att irländarna öht är vid liv, så många hälsofaror som uppenbaras bara i köttaffären!
Måtte inte Ansvariga Tjänstemän från Sverige titta in i dylika affärer, då åker nog deras blodtryck i höjden.

(Ja .. och så var det det där med klickandet ...)



Potatis av alla de slag finns även hos oss på Ica numera.
Så även på Irland.

Man kan fråga sig ..

... vad det är som gör att jag faller pladask för äldre farbröder med keps, såna som mannen på bilden?

Ser ni honom?

Han står där i närheten av torget i Galway, alldeles mitt emot biluthyrningsfirman där vi nyss hade återlämnat nycklen .,. där står han och tycks studera några cyklar som inte syns på bilden.

Ja, vad är det som gör att tycker så mycket om dom här männen?

Kanske att dom utstrålar någon slags trygghet?

Såg min pappa ut sån?

Nej, inte alls.

Det är som nån slags Hem-till-gården-män det där.

Och jag stod där en stund med kameran och tvekade om jag skulle våga gå fram och fråga om en närbild, men jag vågade inte .., jag lyckades inte fånga modet.

Nu ångrar jag mig.


(Om ni klickar på bilden så kanske ni förstår lite mera ...)

Lagar hit och dit ...

Det fanns en hel del saker som vi tyckte var egendomliga eller i alla fall .., lite annorlunda, mot för hemma i Sverige.
Vi såg t.ex. mängder med övervakningskameror på offentliga platser.


Kranarna. Hot and Cold.

Och så var det förstås det här med vattenkranarna (att där inte fanns engreppsblandare) för varmt och kallt vatten och som påminde mig om när man var liten och vi hade det just på dxet viset hemma och hur pappa först fyllde upp handfatet med vatten från båda kranarna, så där så att det skulle bli lagom varmt när han tvättade sig



Att gatorna var så otroligt befriade från skräp, det tänkte vi också på och häpnade över ..., och sist av allt .., att det tycks finnas en lag på Irland som säger att ingen människa får ha annat än vita gardiner, i alla fall i alla fönster ut mot gatan!

Precis överallt såg vi vita gardiner i tunn spets!!

Och en annan sak .. inte var det väl underligt att jag kände mig hemma?
Så här ser nästan husen ut på min innergård i Ystad!

Vägen västerut ...

"Ta till höger .., mot Louisburgh, just det ...!
Nu är vi rätt på det!" säger jag, men det visste ju pv redan innan.



Och vi kör i några kilometer och sedan blir det tvärstopp!



Det är så vackert så man kan inte ta in det.
(Åtminstone bör den här bilden vara klickbar ...)

"Men hur ska det här gå ...? Vi kommer aldrig att hinna till Galway och tåget i tid!" säger vi.

Och vi lämnar bilen vid trottoaren och går till vattnet och allt är bara s t i l l a.

Molly Malone på Grafton Street.

Sjung med om ni vill ...!

"In Dublin's fair city,
where the girls are so pretty,
I first set my eyes on sweet Molly Malone,

As she wheeled her wheel-barrow,
Through streets broad and narrow,
Crying, "Cockles and mussels, alive alive oh!"

"Alive-a-live-oh,
Alive-a-live-oh",
Crying "Cockles and mussels, alive alive oh".

She was a fishmonger,
And sure 'twas no wonder,
For so were her father and mother before,

And they each wheeled their barrow,
Through streets broad and narrow,
Crying, "Cockles and mussels, alive, alive oh!"

(chorus)

She died of a fever,
And no one could save her,
And that was the end of sweet Molly Malone.

Now her ghost wheels her barrow,
Through streets broad and narrow,
Crying, "Cockles and mussels, alive, alive oh!"



Och jag tillhör den där gammalmodiga och enjängda skaran av människor, som faktiskt tycker att statyer gärna får se ut just så här ...!



Titta! Musslorna .., så verkliga, så verkliga!



Och i botten ligger fiskarna ...



Kärran som hon släpar på.

Skulptören heter Jeanne Rynhart.

Tidningsstället ...

... och just idag lär nog rubrikerna handla om det amerikanska presidentvalet.

Vissa bilder från Irland ...

... tog jag med tanke på bloggvännerna.

Yogaskylten fick mig förstås att omgående tänka på maria-i-oslo, som nu och då kommenterar här.



Och så kom den här bilden till min inkorg, från just yogamadamen.

Kväller ...

Första hotellnatten på Mercer Hotel nära den stora parken S:t Stephens Green.

En underbart ljuvlig säng med en prinsessan-på-ärten-madrass!

Vänstertrafik ...

Vägen från Galway till Westport går rakt norrut och sedan västerut, mot Atlanten till.

Det här, mina vänner, är en 100-väg på Irland.

Noll vägren.

Smalt och slingrigt.



På morgonen .. på väg från Westport till Louiseburg .., kör vi fel.
Vid huset till vänster på bilden vänder vi, och så blir allt bra.



Mitt i alltihopa kommer ett får eller flera spatserande i godan ro.
Lugnt och stillsamt.
Ingen brådska här inte.



Och så här kan utsikten från bilen vara,

om man är på väg till underbara ... Connemara.

(Obs. rimmet! Och om man klickar på bilden ., förstår man varför Irland kallas för Den Gröna Ön.)

S:t Stephen´s Green ..

En stor, härlig park inte långt från hotell Mercer där vi bodde de två första nätterna.

En park med massor med gröna ytor och vackra träd och skulpturer.

Och träden som speglar sig i vattnet.

Torsdagkväll i Westport, Irland.

Vi är ute på promenad och letar efter någonstans att äta och plötsligt kommer en bil körande i sakta mak och i bilen ligger en snirklig kista.

Där bakom går begravningsföljet.

Alldeles tysta är dom.

Vuxna och barn.

Finklädda.

Och där står vi och tänker att detta verkligen är att "följa någon hela den sista biten".

Ungefär så.


(Annat att lägga märka till. Fasdadbelysningen på det stora huset .., och gatlyktorna!)

Brödförsäljerska ...